Håkan Hellström 4/6-2016.
Han spelade Minnen av aprilhimlen och sände mig därmed till sjunde himlen. Jag har väntat så många år...

När orden inte räcker till, när man försöker men inser att inte ens eufori är tillräckligt för att beskriva känslan som väller upp inom en. För precis så kände jag igår söndag när klockan närmade sig midnatt och jag just upplevt inte bara en utan två konserter i rad på Ullevi med Håkan Hellström.
Tidigt var Zottie och jag uppe lördag morgon, gjorde oss i ordning. Insåg att våra tänkta kläder skulle bli för varma i den plötsliga hetta som placerat sig över Göteborg, men beslutade oss för att det fick gå ändå. Hur vi sedan tog spårvagnen från Majorna till Linné för att möta upp Lania och Danne och äta lyxfrukost på Ethel's, det som kom att bli vårt enda mål mat denna dag. Vi tog sedan spårvagnen vidare till Ullevi, där vi placerade oss i skuggan. Det dröjde inte länge förrän jag hörde mitt namn ropas, Karoline var där. Med sig hade hon Fredrik, Amanda och Hennie och vi fick en sån fantastisk dag på gräset utanför Ullevi. Tillsammans blev vi Håkanfans personifierade av TT, vilket känns mer än okej efter 15 år. Att vi sedan lyckades ta oss in i första fållan och dessutom placera oss en rad bakom kravallstängslet är fortfarande lite av ett mysterium. Men där stod vi sedan, i tre och en halv timme och jublade och vinkade till Håkan som var så nära, så nära oss. I slutet kom konfettin som virvlade runt i luften och ner i våra tygkassar och fyrverkerierna som lyste upp hela himlen och publikhavet nere på planen. Matt i benen gick vi för att äta vår uteblivna lunch, middag och nattamat, klockan ett på natten.
På söndagen vaknade jag av en känsla av att jag kanske ändå hade drömt gårdagen, men insåg snabbt att så inte var fallet. Istället var det dags att göra oss i ordning för ännu en konsert, denna dag tillsammans med Sara, Fia och Emma som kommit upp från Stockholm på lördag em. Vi bjöd Sara på födelsedagsbrunch på Bönor och Bagels innan vi åter igen styrde vår färd mot Ullevi. Samma gräsmatta, men med något mindre nervositet i magen satte vi oss för att vänta in insläppet. När det var dags och vi kommit förbi trängseln in till biljettkontrollen sprang vi, så fort vi kunde, medan vakterna bad oss att lugna oss och gå. Det var som att de inte förstod hur viktigt det var, men de tänkte såklart på säkerheten. Vi tog oss i alla fall in i fållan också denna dag men valde att placera oss längst bak. Bättre ljud, en annan känsla och mer utrymme att dansa. Under konsertens gång såg vi vänner som kramades hårt under Gårdakvarnar och skit, en kille som ringde facetime till sin mamma under Det är så jag säger det, nya lyckliga ansikten framme vid kravallstängslet som annars aldrig får chansen och till sist hamnade också vi längre fram, på vänster sida med så mycket utrymme runt oss att jag hade kunnat hjula fram och tillbaka av glädje (om jag nu kunnat hjula vill säga). Där stod vi sista timmen eller så och när han spelade Valborg och Nu kan du få mig så lätt så rann mina tårar som de gjort hos flickorna längst fram dagen innan. För det fanns inga ord, bara en obeskrivlig lycka som yttrade sig i ett leende under tårarna. Tårar som inte slutade förrän vi lämnade Ullevi.

Ja, jag skulle verkligen behöva ett nytt ord, men får nöja mig med: TACK HÅKAN! <3


(Foto nr 3 & 17 av Zottie, nr 6 av Karoline, nr 32 Adam Ihse/TT)