Popaganda 2013 inleddes med en lugn fredagskväll för att sedan tas vid igen på lördag eftermiddag. Mötte upp Karoline och Carro för att dricka lite vin i festivalstämningen utanför området och vi skyndade oss sedan in för att se den alltid lika fantastiska, underbara Jens Lekman. Åh vad jag önskar att också han hade fått en extra timmes speltid. I väntan på att Håkan Hellström skulle äntra scenen träffade vi Lania och åt den godaste festivalmaten man kan tänka sig i form av arancinis från Daniel's, drack en öl i det lila ljuset på ölområdet och sprang sedan ner och tog plats innan klockan slog nio. Sedan stod han där, som så många gånger förr jag sett honom. 10 år sedan första konserten, 13 år sedan första lyssningarna av "Känn ingen sorg för mig Göteborg". Det dröjde inte många toner innan den välbekanta känslan av eufori infann sig och den har ännu inte riktigt släppt taget om mig.
Till sist sköts konfettin ut och där någonstans bland de färgglada pappersflingorna och tårarna på ungdomarnas kinder tog sommaren slut och hösten tog vid.